Satt och tog en cigg nyss och hade en massa tankar och funderingar som jag hade tänkt att skriva ner här i bloggen. Men när jag väl kommer hit och ska skriva så tar det stopp, bara tvårstopp. Varför?
Hatar när det blir sådär. För ca 20 min här hemma så var det panik. Pojkarna tjöt i kapp, vad man än sa till Liam så tjöt han bara änu högre. Elias klängde i byxorna på mig och blev bara mer och mer tjurig. Då kände jag den där jobbiga ångest framkallande paniken stiga i min kropp och jag bara kände ”Fan jag orkar inte nu!” Man ville helst av allt få låsa in sig någonstans, krypa ihop i fosterställning och bara gråta. Men så funkar det juh inte, det är bara att bita ihop. Nu efter rena blöjor till dom båda och välling så ligger dom båda tills sängs och än så länge är det tyst.
Och då får man dåligt samvete för dom fula tankarna man hade innan, men hallå. Jag är bara människa, ingen jävla supermorsa. Jag orkar inte alltid vara rolig och glad och ta hand om allt med en klackspark. Det är inte lätt med tre barn, men samtidigt väger allt det goda upp allt så att det blir värt alla sena nätter, nerspydda kläder, alldeles för tidiga mornar. Bråk i affärer, ja listan kan bli lång.
Men sen minns man deras glada ansikten när man hämtar dom på dagis/svärmor. Då vet man varför och hur man tar sig igenom varje dag, igenom allt det jobbiga. För deras kärlek och glädje är allt man behöver, den har inga gränser när dom är så små. Så passa på att njut så länge det vara, snart står man där med 3 uppkäftiga ungar som säger att dom hatar en över allt och att man är dum i huvudet. Nästan så man börjar längta 
Det har varit rätt så mycket nu dom senaste 2 veckorna, att försöka komma in i alla nya rutiner, och det lär nog ta några veckor till innan man är helt inne i dom. Det är skönt att få lite egentid även fast man sitter på lektion, jag får vara Jessica, inte mamma utan bara Jessica. Och jag suger i mig varje sekund, dom är värdefulla just nu.
Trode dock inte att jag skulle tycka det var så jobbigt att Adde jobbar natt, men jag hade fel. Känner mig så otroligt ensam om kvällarna (Nej älskling må inte dåligt över det nu bara) men det är nog en vane sak med, är juh vad vid att alltid gå och lägga mig samtidigt som honom. Sängen har aldrig kännt så stor och tom som dom gör dom nätterna han inte är hemma.
Imorgon firar vi 3 år som förlovade, hade hoppats på att vi hade haft pengar så man kanske kunde hittat på nått. Men men vi firar juh 4 år med eller hur 
Ne om man ska sätta sig och bleppa mellan kanalerna kanske, om man har tur kanske man hittar nått av intresse att titta på.
Ciao!
